Jag är just nu riktigt irriterad. Har just kommit hem från att ha spenderat cirka 30 timmar på förlossningen i Karlskoga.
I torsdags kväll så kände jag på mig att det var något som hände så när vi var och handlade så köpte jag en drickyoghurt, utan att tänka nå mer på det. Lite senare på kvällen vid klockan nio så började mina sammandragningar bli mer regelbundna så jag bad Tobias att klocka dem. Sagt och gjort så klockade han dem och timmarna gick, till en början kom de för det mesta med 5-7 minuters mellanrum så vi gjorde inte så mycket mer åt det utan fortsatte klocka dem. Vi klockan 1 på natten så kommer värkarna numer med 4-5 minuter mellanrum och börjar göra rätt ont. Så vi bestämmer oss för att kontakta förlossningen. Jag ringer dem och de säger att jag ska vila, försöka sova och ta en dusch så får vi vänta och se om det fortsätter hålla i sig.
Jag duschar och försöker sova i några timmar, men värkarna blir allt mer smärtsamma och en stund efter klockan 4 ungefär så orkade jag inte vänta längre eftersom jag låg och vred mig av smärta i sängen. Tobias ringer nu in till förlossningen och de tycker att vi ska åka in nu. Tobias ringer även mina föräldrar som ska skjutsa oss in och pappa bestämmer sig för att åka.
Vid halv 6 så är vi framme vid förlossningen. Vi får en förlossningssal, jag får lämna ett urinprov och de tar mitt blodtryck. Sen så pratar vi lite med barnmorskorna om vad vi vill med förlossningen och liknande. När pappa har åkt hem så sätter de på en ctg-maskin på min mage och startar en kurva. Med den så ser dem att mina värkar fortfarande inte är riktigt regelbundna, men de säger att det ändå är på g. Sen så känner de på min tapp och säger att de precis får in en fingertopp, så jag måste upp och röra på mig. Jag och Tobias börjar då vagga fram och tillbaka i korridorerna i cirka en halvtimme till en timme. Efter att jag legat ner på sängen ett tag så blir värkarna mycket starkare och jag har nu svårt att prata igenom dem. Barnmorskorna kommer in för att kolla läget och vi berättar, de sätter på ctg-apparaten igen och efter att jag legat med den i en halvtimme så kommer de in och säger att värkarna nu är mycket mer effektiva. Det blir skiftbyte samtidigt så vi får träffa de nya barnmorskorna. Det är två som heter Maria bägge två.
De kollar också min ctg kurva och efter en stund så kommer den ena av dem för att känna på min tapp igen. Vi får nu höra att jag öppnat mig jättelite, att jag bara är precis öppen.Men den var ändå mer öppen än vad den var förra gången. Maria går ut ur rummet och kommer tillbaka efter cirka en halvtimme och säger då att hon pratat med överläkararen, jag blir nu helt ställd och undrar vad denne har med detta att göra. Hon säger att överläkaren tycker att jag ska få en tablett. Både jag och Tobias börjar nu undra eftersom jag sagt att jag inte vill ha någon medicinsk smärtlindring. Hon kommer snart tillbaka med en tablett i en liten mugg och säger att det är bricanyl. Bricanyl används för att stoppa upp förlossningar. Det är ett värkhämmande medel. Men detta säger de inte till mig utan det visste jag redan innan. Hon säger något i stil med att "du ska ta det så att vi ser att det inte bara är förvärkar, om det är förvärkar så kommer det sluta helt och hållet och om inte så kommer det fortsätta men värkarna kommer då vara mildare". Det hon säger till mig är alltså inte hela sanningen. Utan de vill stoppa upp min förlossning. Bricanyl ger man till gravida som håller på att föda innan 36 fullgångna veckor för att det då är för tidigt. Men jag var alltså 37 fullgångna och därmed räknas jag som fullgången....
Efter lite mer än en timme med ctg-kurva så kommer hon tillbaka, nu med en spruta. Nu ska jag tydligen få en spruta med bricanyl också, eftersom värkarna inte gav sig. Det här strider alltså emot det hon sa från första början så nu börjar vi undra vad de egentligen håller på med. Jag blir väldigt tveksam mot sprutan men återigen litar jag på att de vet vad de sysslar med. Sprutan fick jag i låret och den sved som bara den.
Ctg på igen och hon lämnar rummet, nu börjar jag och Tobias diskutera och fundera vad det är dom gör, de första barnmorskorna ville att jag skulle röra på mig och dra igång det, och nu får jag medicin som ska stoppa upp förloppet, vi förstår inte alls. Ctg:n visar att jag fortfarande har värkar och jag får ligga med den en bra jävla stund. Barnmorskan kommer tillbaka och bekräftar det vi redan vet, att jag fortfarande har värkar.
Någonstans efter det så blir det skiftbyte, två nya kommer in och presenterar sig, Marie och Linda. Snart ska även Marie känna på min tapp så det blir återigen otroligt obehagligt och smärtsamt för min del. Hon säger att jag nu har stängt igen mig igen. Vilket kanske inte är så jävla konstigt med tanke på att de stoppat upp förlossningen med all jävla bricanyl??`Jag ska också nämna att bricanylen gav mig hemsk hjärtklappning och gjorde mig jätte skakis och att våran bebis hjärtljud hamnade på över 180 av den medicinen. Jag tyckte det var extremt obehagligt eftersom man kunde se på kurvan att han låg i den röda zonen hela tiden. Jag berättade om min oro men de sa något i stil med "äsch". När jag och Tobias var ensamma igen så började vi diskutera allt en hel del och jag började nu bli riktigt förbannad.
Dels så ger dom mig felaktig information, dels så verkar de inte bry sig om vad vi vill, vi hade aldrig påstått att vi ville stoppa upp förlossningen och sen så ignorerar de min oro.
Marie kommer tillbaka, nu med ännu en tablett, Spasmofen. Hon säger att den ska "starta om ditt värkarbete" och göra mig mer avslappnad. Vi tänker, jaha men det är väl bra, men ändå ifrågasätter jag och säger att jag inte vill ha tabletten. Jag säger att jag inte bett om något smärtlindrande, men hon ger oss i stort sett inget val utan säger att jag typ måste ta den. När jag tagit den så ringer jag min mamma och pratar med henne, jag undrar vad fan det är som pågår och mamma undrar också.
Efter en stund så ringer min syster och undrar vad fan de håller på med, spasmofen är tydligen muskelavslappnande, så de vill alltså att min livmoder ska slappna av, om den slappnar av så slutar ju värkarna komma.
Ctg, igen. Den här gången får jag ligga med den i timmar, antagligen för att de inte vill att jag ska röra på mig. För då blir jag ju fast där i sängen avslappnad så att värkarna inte kan komma.
På kvällen så kommer hon tillbaka och säger att mina värkar inte är riktiga, utan enbart förvärkar, fastän de tidigare barnmorskorna klart och tydligt sagt att det är värkar, men klart det slutade vara riktiga värkar efter en massa jävla medicin?? Jag blir nu riktigt irriterad och börjar gråta och säger att de försöker ju stoppa förlossningen och jag säger att jag är rädd för att åka hem då vi har långt att åka och svårt att ta oss dit, jag säger även att jag är orolig för att våran bebis ska vara stor då vi bara har stora barn i släkten.
Hon går iväg och kommer tillbaka och säger att jag ska få göra ett viktskattnings-ultraljud, nu blir hon helt plötsligt hemskt trevlig och fjäskar som bara den. Vi antar att det var för att vi skällde ut dem för att ha stannat förlossningen, så nu försökte de fjäska för oss. Vi får göra ultraljudet och se våran lilla bebis. Känns som en extrem muta, för vem blir inte glad av att göra ett ultraljud under graviditeten? Sen får vi stanna över natten.
På morgonen så kommer Marie igen och frågar om vi vill åka hem, och vid det här laget var vi båda så himla irriterade och trötta så vi sa ja och åkte hem.
Hela den här upplevelsen känns sjukt irriterande och jag tror att de stannade upp det för att det var lättare. Eftersom jag öppnade mig så långsamt, de orkade i stort sett inte vänta. Jag och Tobias känner oss lurade och fick vi göra om det så skulle vi nekat till all medicin som de pumpat i mig. Men det är lätt att vara efterklok......
Så nu sitter vi här hemma igen, utan en bebis..... Och vi båda känner oss så himla lurade. Sammandragningar har jag fortfarande men nu känns dom bara som förvärkar igen. Och det är väl inte så konstigt egentligen eftersom jag fortfarande är hög på all medicin.
Vi känner oss dåligt behandlade och dåligt informerade.
Nu vet ni iallafall och jag råder er att inte prata mer med mig om det här, för det är riktigt jobbigt och jag mår extremt dåligt. Därför valde jag att skriva ner det så att ingen behöver ställa en massa frågor.
