Fick just precis hem en amningsbh ifrån Glammom. Jag beställde därifrån då det inte finns amningbhar anpassade för mig som har 80F i vanliga butiker. Visserligen så kostade det lite mer, jag betalade 449 kr för den jag beställde, men den sitter hur bra som helst, dessutom är den hur snygg som helst, man behöver ju inte gå runt i fula bhar bara för att man ammar!
Beställde en mys/sov amningbh också. Jag läcker mjölk som bara den så jag behövde verkligen en bekväm att sova i, som jag kan ha inlägg i.
H&M's amningbhar är verkligen inget att hänga upp i julgranen... Så jag rekommendera er att beställa ifrån glammom, där får man dessutom prova och skicka tillbaka om det inte skulle passa, vilket jag tycker är otroligt bra.
Vi beställde även en bärsele och en vinteråkpåse idag ifrån lekmer, vi har beställt därifrån förut och hade nu en 15 % rabatt-kod. Så det passade bra. Det blev 1018 kr med fri frakt, även då det egentligen skulle ha kostat 799 kr för bärselen och 399 kr för åkpåsen, alltså 1198 kr egentligen.
lördag 15 december 2012
Vad Neo önskar sig
Neo önskar sig fina saker i julklapp. I klädväg så har han storlek 56 till jul, om någon undrar. Sen så önskar han sig leksaker, som bitringar. Påslakanset till vagn och spjälsäng. Gipsavgjutning till hand och fot.
Ja sånna saker :)
Ja sånna saker :)
fredag 14 december 2012
Förlossningsberättelse
Jag tänkte skriva ihop en förlossningsberättelse för er som är intresserade och för min egen skull. Men dessvärre så är våra minnen lite suddiga från den dagen. Vi har ringt och bett om förlossningsjournalen, men det kunde ta upp till en månad för den att komma. Så nu skriver jag ner det som jag uppfattade förloppet, sen när journalen har kommit så skriver jag en ny berättelse, som är helt korrekt.
2012, 7 December.
Klockan 00.30 cirka, jag vaknar upp av någon anledning, rör mig en centimeter åt sidan och känner hur något rinner ur mig där nere. Det kommer rätt så mycket. Jag väcker Tobias och säger något i stil med ”öhm.. Jag tror att mitt vatten just gick..” Sen var det bara att ta sig ur sängen och springa till toaletten medan det rann ner för mina ben. När jag sätter mig på toan så ser jag inte enbart att mina trosor är genomblöta utan en slempropp lika stor som en golfboll ligger även däri. En hel del vatten hamnar i toaletten också och det är helt omöjligt att försöka få det torrt.
Jag tar telefonen och ringer min mamma, sen får Tobias ringa karlskoga förlossning. Han pratar med dem och berättar läget, att mitt vatten gått men att jag inte har regelbundna värkar. De säger att vi ska avvakta med att åka in på en gång. Utan vi får en tid till klockan åtta, morgonen efter och de säger att vi får åka in innan dess om jag skulle få värkar. De tycker även att jag ska försöka vila/sova så mycket jag kan.
Jag byter trosor, tar på mig en binda och slänger en handduk och ett sånt där kissunderlakan på sängen. Sen så försöker vi sova en liten stund, 5-10 minuter senare så kommer en värk, jag märker direkt att det är förlossningsvärkar, för de är helt annorlunda mot de tidigare förvärkarna. Mycket mer intensiva och smärtsamma.
01.32, Värkarna har blivit mer intensiva och regelbundna, de kommer nu med 3-4 minuters mellanrum och är riktigt smärtsamma. Vi bestämmer oss för att ringa in till förlossningen och berätta att vi kommer in. Tobias ringer dit och sen ringer jag min mamma igen och ber någon att komma och köra oss.
Att försöka klä sig och göra sig klar för att åka var inte lätt med värkar, men jag lyckades med hjälp av Tobias.
Sen så kom pappa och hämtade oss, bilresan på 40 minuter till Karlskoga var inte lätt. Jag satt och pusta och stöna hela vägen in, höll även riktigt hårt i det där pensionärshandtaget ovanför dörren, för när jag klämde på det så kändes det lite bättre.
Vi kommer fram till sjukhusets akutingång runt klockan 02.30. Där får vi ett hisskort och jag får sätta mig i en rullstol som pappa kör upp till förlossningen. Vi kommer in där och träffar samma barnmorska och undersköterska som var där förra gången vi åkte in. Vi får även samma förlossningssal som när vi var där förra gången.
Vi får börja med att jag får lämna ett urinprov (tro mig, inte lätt att göra när man har vatten som rinner hela tiden). Sen så blev jag uppkopplad till en CTG-kurva och fick ligga med den ganska länge.
Efter ett tag med ganska smärtsamma värkar så tycker barnmorskan att jag ska prova att ta ett bad då det inte hjälpte med värmekudde längre och jag inte ville ta någon alvedon. Så jag tar mig in i badrummet och "hoppar" ner i badet. Otroligt skönt! Värkarna gjorde fortfarande extremt ont, men inte alls lika illa. Medan jag låg i badet så kollade barnmorskan på bindan jag haft på mig, hon kommer strax tillbaka och frågar om färgen på fostervattnet varit lika ända sen vattnet gick, för hon ser att det är missfärgat, då det är gul-grönt i färgen. Jag berättar att det från början var genomskinligt, sen ändrade det färg till brunt för att sedan bli gul-grönt. Hon säger inte mycket mer utan går iväg efter en stund.
Jag ligger i badet ytterligare en stund. Men snart så hjälper inte ens det varma vattnet för att stilla smärtan så jag tar mig med hjälp ifrån Tobias ur badet, klär på mig och går tillbaka till sängen.
Efter att jag har legat i sängen ett tag så kommer barnmorskan och undersköterskan in, de säger att det är dags att känna efter hur öppen jag är. Det visar sig att jag har öppnat mig 2 cm. De sätter även in en skalpelektrod på Neos huvud, för att kunna se hans hjärta bättre.
Jag får ligga en stund till med CTG och värkar. Det börjar nu göra riktigt ont, dessutom så är vi ganska fundersamma då hans CTG kurva på hjärtslagen ser väldigt konstig ut. Efter varje värk så går hans hjärtljud ner, för att sen öka rätt rejält, det blir ett slags vågmönster.
Efter ett tag så börjar jag skrika och åla mig varje gång en värk kommer, jag känner nu att det börjar bli rätt så jobbigt, så barnmorskan kommer in och frågar om jag vill ha lite morfin mot smärtan och så att jag ska kunna vila lite, då jag bara fått en timmes sömn. Efter att vi övervägt det en kort stund så bestämmer vi oss för att jag ska ta morfinet.
Morfinet hjälpte rejält, det gjorde att jag kunde sova mellan värkarna och på så sätt få lite vila. Jag blev också väldigt lugn. Det lustigaste med morfinet var att jag fick för mig att jag hörde musik, jag var verkligen helt säker på att jag hörde musiken, jag frågade Tobias flera gånger om han också hörde den. Sen så blev jag alldeles seg och fick ett lyckorus typ.
Här börjar allt bli riktigt suddigt. Jag var ganska borta från morfinet. Men vi tror att jag nu fick en kanyl i handen, med det så tog barnmorskan ett blodprov och sa att hon lämnade den i ifall hon behövde ta fler prover, i efterhand så fick vi höra att anledningen till att de lämnade den var för att de visste vad som skulle komma.
Nu blev det ytterligare en CTG-kurva och efter en stund så kommer barnmorskan, undersköterskan och två män in i rummet. Den ena mannen kände vi igen ifrån förra gången vi var där, Christian, han var den som gjorde tillväxtsultraljudet och den andra hette Per-Mårten. De var läkare, så nu förstod vi att något var på tok.
De förklarade väldigt tydligt vad det var som hände. De sa att Neo inte mådde bra alls och att de behövde göra lite prover. Barnmorskan berättar även att det finns en risk för att det kan bli kejsarsnitt. Jag blir upphissad i taket (känns det som), de höjde iallafall sängen väldigt högt. Sen så börjar undersökningen, jag är nu 4 cm öppen får jag höra. Sen så ska de ta ett blodprov ifrån Neos huvud för att kolla om han har syrebrist. Det visar att han ligger precis innan gränsen till farligt, sen så säger de att de ska ta ett till om en kvart. Det visar ett ännu sämre värde, som också ligger precis innan gränsen, lite närmre. Efter ytterligare en kvart så tar de ett till prov och det är ännu sämre och ligger nu precis på gränsen. Det försämras alltså ganska drastiskt.
Christian berättar väldigt lugnt att de skulle vilja ta ut Neo via ett kejsarsnitt och att de nu ska förbereda mig för en operation. Jag får även frågan om jag vill vara nedsövd eller vaken, men jag vill vara vaken, så jag kan se honom så fort han kommer ut. Jag får en kateter och ett dropp i handen. Barnmorskan pratar lite med mig då jag gråter rätt så mycket, hon försöker lugna mig och Tobias är också ett jättestort stöd. Det enda jag varit rädd för innan förlossningen var just ett kejsarsnitt, så själva tanken var väldigt skrämmande.
Sen så förbereds vi för att bege oss ner till operationssalen. Tobias tar med kameran och en rullvagnssäng tas med till Neo. Jag minns att jag stirrade på den rätt länge och tänkte, oj, det här kommer gå riktigt fort, snart har vi våran bebis, men det kändes också väldigt overkligt att just han skulle ligga i den sen.
Jag blir utrullad ur rummet och körd till hissen, sen så minns jag en massa lampor, passerande genom dörrar och liknande, jag sa till Tobias att jag inte skulle hitta tillbaka dit, för att jag var så borta. Hela vägen dit så storgrät jag.
Vi kommer fram och Tobias går iväg med barnmorskan för att byta om till operationskläder. Jag får byta säng till en obekväm operationssäng/brits. Jag sa till Tobias nu i efterhand att det var tur att jag sen var bortdomnad från bröstet och ner, för annars skulle det varit så extremt obekvämt.
Sen blir jag inrullad i operationssalen, en sån där typisk sal som man ser på tv, med en riktigt stor lampa i taket och en massa maskiner. Sen så får jag sätta mig upp och få bedövning i ryggen, det sticker till rätt så rejält, sen börjar benen domna bort direkt. Jag blir också inkopplad till allt möjligt, men jag har ingen aning om vad.
Tobias sätter sig vid mitt huvud och de börjar känns på min mage, så att de ser att jag är helt bedövad. Sen så börjar det, med mig som gråter för fullt. Jag gråter så mycket jag kan.
Det var hemskt, jag kände hur de bände och drog i magen, jag kände hur de skar i mig och tryckte. Jag minns att jag flera gånger sa "varför drar de så mycket? Jag känner hur de drar!!". Jag tyckte det var riktigt otäckt.
Sen efter några minuter så blir klockan 10.56 och vi hör våran lilla son gny till för att sen skrika för första gången. Jag tittar runt och försöker se honom, men eftersom de har ett skynke för så kan jag inte se honom än. Sen så får jag äntligen se honom, vårat lilla mirakel. Som vi hade längtat! Nu bara forsade tårarna ut, och jag smekte honom och pussade på honom och pratade med honom. Lyckan jag kände då är inte lik någon annan jag någonsin känt, jag gråter bara jag tänker på hur underbart det ögonblicket var.
De berättade nu att anledningen till syrebristen hade varit att navelsträngen var lindad runt hans hals, fyra varv och att det tillochmed var en knut på den. Han hade aldrig överlevt en vanlig förlossning.
Jag är överlycklig för hur bra Karlskoga förlossning tog hand om oss och såg till att våran son klarade sig ut.
2012, 7 December.
Klockan 00.30 cirka, jag vaknar upp av någon anledning, rör mig en centimeter åt sidan och känner hur något rinner ur mig där nere. Det kommer rätt så mycket. Jag väcker Tobias och säger något i stil med ”öhm.. Jag tror att mitt vatten just gick..” Sen var det bara att ta sig ur sängen och springa till toaletten medan det rann ner för mina ben. När jag sätter mig på toan så ser jag inte enbart att mina trosor är genomblöta utan en slempropp lika stor som en golfboll ligger även däri. En hel del vatten hamnar i toaletten också och det är helt omöjligt att försöka få det torrt.
Jag tar telefonen och ringer min mamma, sen får Tobias ringa karlskoga förlossning. Han pratar med dem och berättar läget, att mitt vatten gått men att jag inte har regelbundna värkar. De säger att vi ska avvakta med att åka in på en gång. Utan vi får en tid till klockan åtta, morgonen efter och de säger att vi får åka in innan dess om jag skulle få värkar. De tycker även att jag ska försöka vila/sova så mycket jag kan.
Jag byter trosor, tar på mig en binda och slänger en handduk och ett sånt där kissunderlakan på sängen. Sen så försöker vi sova en liten stund, 5-10 minuter senare så kommer en värk, jag märker direkt att det är förlossningsvärkar, för de är helt annorlunda mot de tidigare förvärkarna. Mycket mer intensiva och smärtsamma.
01.32, Värkarna har blivit mer intensiva och regelbundna, de kommer nu med 3-4 minuters mellanrum och är riktigt smärtsamma. Vi bestämmer oss för att ringa in till förlossningen och berätta att vi kommer in. Tobias ringer dit och sen ringer jag min mamma igen och ber någon att komma och köra oss.
Att försöka klä sig och göra sig klar för att åka var inte lätt med värkar, men jag lyckades med hjälp av Tobias.
Sen så kom pappa och hämtade oss, bilresan på 40 minuter till Karlskoga var inte lätt. Jag satt och pusta och stöna hela vägen in, höll även riktigt hårt i det där pensionärshandtaget ovanför dörren, för när jag klämde på det så kändes det lite bättre.
Vi kommer fram till sjukhusets akutingång runt klockan 02.30. Där får vi ett hisskort och jag får sätta mig i en rullstol som pappa kör upp till förlossningen. Vi kommer in där och träffar samma barnmorska och undersköterska som var där förra gången vi åkte in. Vi får även samma förlossningssal som när vi var där förra gången.
Vi får börja med att jag får lämna ett urinprov (tro mig, inte lätt att göra när man har vatten som rinner hela tiden). Sen så blev jag uppkopplad till en CTG-kurva och fick ligga med den ganska länge.
Efter ett tag med ganska smärtsamma värkar så tycker barnmorskan att jag ska prova att ta ett bad då det inte hjälpte med värmekudde längre och jag inte ville ta någon alvedon. Så jag tar mig in i badrummet och "hoppar" ner i badet. Otroligt skönt! Värkarna gjorde fortfarande extremt ont, men inte alls lika illa. Medan jag låg i badet så kollade barnmorskan på bindan jag haft på mig, hon kommer strax tillbaka och frågar om färgen på fostervattnet varit lika ända sen vattnet gick, för hon ser att det är missfärgat, då det är gul-grönt i färgen. Jag berättar att det från början var genomskinligt, sen ändrade det färg till brunt för att sedan bli gul-grönt. Hon säger inte mycket mer utan går iväg efter en stund.
Jag ligger i badet ytterligare en stund. Men snart så hjälper inte ens det varma vattnet för att stilla smärtan så jag tar mig med hjälp ifrån Tobias ur badet, klär på mig och går tillbaka till sängen.
Efter att jag har legat i sängen ett tag så kommer barnmorskan och undersköterskan in, de säger att det är dags att känna efter hur öppen jag är. Det visar sig att jag har öppnat mig 2 cm. De sätter även in en skalpelektrod på Neos huvud, för att kunna se hans hjärta bättre.
Jag får ligga en stund till med CTG och värkar. Det börjar nu göra riktigt ont, dessutom så är vi ganska fundersamma då hans CTG kurva på hjärtslagen ser väldigt konstig ut. Efter varje värk så går hans hjärtljud ner, för att sen öka rätt rejält, det blir ett slags vågmönster.
Hjärtljuden är översta kurvan och värkarna i nederkant. Här kan man se vågmönstret och hur det går ner efter varje värk.
Efter ett tag så börjar jag skrika och åla mig varje gång en värk kommer, jag känner nu att det börjar bli rätt så jobbigt, så barnmorskan kommer in och frågar om jag vill ha lite morfin mot smärtan och så att jag ska kunna vila lite, då jag bara fått en timmes sömn. Efter att vi övervägt det en kort stund så bestämmer vi oss för att jag ska ta morfinet.
Morfinet hjälpte rejält, det gjorde att jag kunde sova mellan värkarna och på så sätt få lite vila. Jag blev också väldigt lugn. Det lustigaste med morfinet var att jag fick för mig att jag hörde musik, jag var verkligen helt säker på att jag hörde musiken, jag frågade Tobias flera gånger om han också hörde den. Sen så blev jag alldeles seg och fick ett lyckorus typ.
Här börjar allt bli riktigt suddigt. Jag var ganska borta från morfinet. Men vi tror att jag nu fick en kanyl i handen, med det så tog barnmorskan ett blodprov och sa att hon lämnade den i ifall hon behövde ta fler prover, i efterhand så fick vi höra att anledningen till att de lämnade den var för att de visste vad som skulle komma.
Nu blev det ytterligare en CTG-kurva och efter en stund så kommer barnmorskan, undersköterskan och två män in i rummet. Den ena mannen kände vi igen ifrån förra gången vi var där, Christian, han var den som gjorde tillväxtsultraljudet och den andra hette Per-Mårten. De var läkare, så nu förstod vi att något var på tok.
De förklarade väldigt tydligt vad det var som hände. De sa att Neo inte mådde bra alls och att de behövde göra lite prover. Barnmorskan berättar även att det finns en risk för att det kan bli kejsarsnitt. Jag blir upphissad i taket (känns det som), de höjde iallafall sängen väldigt högt. Sen så börjar undersökningen, jag är nu 4 cm öppen får jag höra. Sen så ska de ta ett blodprov ifrån Neos huvud för att kolla om han har syrebrist. Det visar att han ligger precis innan gränsen till farligt, sen så säger de att de ska ta ett till om en kvart. Det visar ett ännu sämre värde, som också ligger precis innan gränsen, lite närmre. Efter ytterligare en kvart så tar de ett till prov och det är ännu sämre och ligger nu precis på gränsen. Det försämras alltså ganska drastiskt.
Christian berättar väldigt lugnt att de skulle vilja ta ut Neo via ett kejsarsnitt och att de nu ska förbereda mig för en operation. Jag får även frågan om jag vill vara nedsövd eller vaken, men jag vill vara vaken, så jag kan se honom så fort han kommer ut. Jag får en kateter och ett dropp i handen. Barnmorskan pratar lite med mig då jag gråter rätt så mycket, hon försöker lugna mig och Tobias är också ett jättestort stöd. Det enda jag varit rädd för innan förlossningen var just ett kejsarsnitt, så själva tanken var väldigt skrämmande.
Sen så förbereds vi för att bege oss ner till operationssalen. Tobias tar med kameran och en rullvagnssäng tas med till Neo. Jag minns att jag stirrade på den rätt länge och tänkte, oj, det här kommer gå riktigt fort, snart har vi våran bebis, men det kändes också väldigt overkligt att just han skulle ligga i den sen.
Jag blir utrullad ur rummet och körd till hissen, sen så minns jag en massa lampor, passerande genom dörrar och liknande, jag sa till Tobias att jag inte skulle hitta tillbaka dit, för att jag var så borta. Hela vägen dit så storgrät jag.
Vi kommer fram och Tobias går iväg med barnmorskan för att byta om till operationskläder. Jag får byta säng till en obekväm operationssäng/brits. Jag sa till Tobias nu i efterhand att det var tur att jag sen var bortdomnad från bröstet och ner, för annars skulle det varit så extremt obekvämt.
Sen blir jag inrullad i operationssalen, en sån där typisk sal som man ser på tv, med en riktigt stor lampa i taket och en massa maskiner. Sen så får jag sätta mig upp och få bedövning i ryggen, det sticker till rätt så rejält, sen börjar benen domna bort direkt. Jag blir också inkopplad till allt möjligt, men jag har ingen aning om vad.
Tobias sätter sig vid mitt huvud och de börjar känns på min mage, så att de ser att jag är helt bedövad. Sen så börjar det, med mig som gråter för fullt. Jag gråter så mycket jag kan.
Det var hemskt, jag kände hur de bände och drog i magen, jag kände hur de skar i mig och tryckte. Jag minns att jag flera gånger sa "varför drar de så mycket? Jag känner hur de drar!!". Jag tyckte det var riktigt otäckt.
Sen efter några minuter så blir klockan 10.56 och vi hör våran lilla son gny till för att sen skrika för första gången. Jag tittar runt och försöker se honom, men eftersom de har ett skynke för så kan jag inte se honom än. Sen så får jag äntligen se honom, vårat lilla mirakel. Som vi hade längtat! Nu bara forsade tårarna ut, och jag smekte honom och pussade på honom och pratade med honom. Lyckan jag kände då är inte lik någon annan jag någonsin känt, jag gråter bara jag tänker på hur underbart det ögonblicket var.
De berättade nu att anledningen till syrebristen hade varit att navelsträngen var lindad runt hans hals, fyra varv och att det tillochmed var en knut på den. Han hade aldrig överlevt en vanlig förlossning.
Jag är överlycklig för hur bra Karlskoga förlossning tog hand om oss och såg till att våran son klarade sig ut.
Här är första bilden som någonsin togs på Neo.
Här klipper Tobias navelsträngen
Tobias är väldigt snygg i sjukhuskläder!
När jag fick hålla honom för första gången, underbaraste ögonblicket!
Så, det var väl det, ska som sagt skriva om den efter vi fått hem journalen, men tills dess får det här duga. Om någon har en fråga, så fråga på bara!
En vecka
Vi har nu haft våran älskling hos oss i en vecka. En hel vecka fast det känns bara som några få dagar.
Jag har börjat skriva på förlossningsberättelsen, men det är svårt att bli klar med den när man ammar hela dagarna i ända ;)
Jag har börjat skriva på förlossningsberättelsen, men det är svårt att bli klar med den när man ammar hela dagarna i ända ;)
onsdag 12 december 2012
Hemma!
Igår kom vi hem (äntligen), som vi har längtat. Det kändes så otroligt bra att få sköta sig själv och inte behöva tänka på en massa andra. Hittills har det gått riktigt bra att vara hemma, det går faktiskt bättre här hemma.
Kusin Ebba kom på besök igår och ville träffa sin lilla kusin, hon är så gullig och han fick ligga hos henne en stund, då såg hon så stolt ut!
Inatt har jag nog sovit mer än någon dag som vi var inlagda. Han somnade lugnt och fint igår runt 23-tiden, då la vi honom i hans egen säng, vilket var första gången. Han verkade trivas rätt så bra för han vaknade först tre timmar senare. Då ammade jag honom sen försökte vi få honom att somna igen, efter ett blöjbyte då. Men han vill verkligen inte.. Så tre timmar senare så bunkrade vi upp kuddar på min sida av sängen, han fick ligga och amma tills han somnade och då sov han rätt länge. Tror han sov ytterligare tre timmar. Så jag har faktiskt fått 6 timmars sömn inatt och det var riktigt skönt, dessutom så var det inte i en obekväm sjukhussäng!
Så det är faktiskt riktigt skönt att vara hemma.
Nu väntar ett besök ifrån BVC, den första kontakten är ju ett hembesök! Så jag är riktigt nervös, känns som att man blir extremt granskad!
Kusin Ebba kom på besök igår och ville träffa sin lilla kusin, hon är så gullig och han fick ligga hos henne en stund, då såg hon så stolt ut!
Inatt har jag nog sovit mer än någon dag som vi var inlagda. Han somnade lugnt och fint igår runt 23-tiden, då la vi honom i hans egen säng, vilket var första gången. Han verkade trivas rätt så bra för han vaknade först tre timmar senare. Då ammade jag honom sen försökte vi få honom att somna igen, efter ett blöjbyte då. Men han vill verkligen inte.. Så tre timmar senare så bunkrade vi upp kuddar på min sida av sängen, han fick ligga och amma tills han somnade och då sov han rätt länge. Tror han sov ytterligare tre timmar. Så jag har faktiskt fått 6 timmars sömn inatt och det var riktigt skönt, dessutom så var det inte i en obekväm sjukhussäng!
Så det är faktiskt riktigt skönt att vara hemma.
Nu väntar ett besök ifrån BVC, den första kontakten är ju ett hembesök! Så jag är riktigt nervös, känns som att man blir extremt granskad!
söndag 9 december 2012
Det där med att vara ihopsydd
Nu är det nästan exakt två dagar sen jag låg på operationsbordet, som var allt annat än bekvämt. Vi har alltså varit föräldrar i två dagar idag, vilket känns helt sjukt.
Jag har äntligen börjat kunna ta mig ur sängen för att gå korta turer, orkade ta mig till cafeterian här för att äta frukost iallafall. Och jag orkade stå med vid ett blöjbyte igår.
Det gör inte alls lika ont längre i såret, jag får fortfarande en del smärtlindrande men mest i form av tabletter nu. Det som gör mest ont är att nysa och hosta, när man gör det så känns det som att hela kroppen går sönder.
Hoppas vi kan åka hem om några dagar :)
Jag har äntligen börjat kunna ta mig ur sängen för att gå korta turer, orkade ta mig till cafeterian här för att äta frukost iallafall. Och jag orkade stå med vid ett blöjbyte igår.
Det gör inte alls lika ont längre i såret, jag får fortfarande en del smärtlindrande men mest i form av tabletter nu. Det som gör mest ont är att nysa och hosta, när man gör det så känns det som att hela kroppen går sönder.
Hoppas vi kan åka hem om några dagar :)
lördag 8 december 2012
Ute ur sängen
Idag har vi lagt fokus på att få ur mig ur sängen, igår vid niotiden fick jag en kateter och hade sen dess inte rört mig ur sängen då jag varit så extremt öm och mörbultad i kroppen, främst i såret. Men nu på förmiddagen idag så togs den bort, första gången jag va uppe fungerade det inte så bra, höll på att svimma så efter jag tagit mig tillbaka till sängen så sa dem att jag hade dåligt blodvärde och de bestämde att jag behövde få lite blod, så jag har nu fått två påsar blod in i kroppen.
Efter den gången så har varje gång gått mycket bättre och i skrivande stund så har jag just precis varit uppe och gått runt i rummet i några minuter.
Jag är nöjd och det är så himla skönt att vara uppe och gå även om det bara är några minuter, man får träsmak i baken av den här förbaskade sjukhussängen.
Vi har det så otroligt mysigt jag och min lilla familj, allt faller så naturligt. Tobias är en helt fantastisk pappa, han är hur duktig som helst, det märks verkligen hur mycket han älskar Neo.
Jag och Neo sov tre timmar i sträck nu på dagen, han somnade i min famn och jag var så trött så jag somnade också. Det är så underbart att vara mamma, känns som att mitt liv är fulländat nu.
Förlåt för ett rörigt inlägg men jag hinner inte direkt skriva om det, för en liten pojke här är snuttsugen!
Efter den gången så har varje gång gått mycket bättre och i skrivande stund så har jag just precis varit uppe och gått runt i rummet i några minuter.
Jag är nöjd och det är så himla skönt att vara uppe och gå även om det bara är några minuter, man får träsmak i baken av den här förbaskade sjukhussängen.
Vi har det så otroligt mysigt jag och min lilla familj, allt faller så naturligt. Tobias är en helt fantastisk pappa, han är hur duktig som helst, det märks verkligen hur mycket han älskar Neo.
Jag och Neo sov tre timmar i sträck nu på dagen, han somnade i min famn och jag var så trött så jag somnade också. Det är så underbart att vara mamma, känns som att mitt liv är fulländat nu.
Förlåt för ett rörigt inlägg men jag hinner inte direkt skriva om det, för en liten pojke här är snuttsugen!
Karl Neo William Hurtig
Då var han här våran lilla skatt. Klockan 10.56 såg han dagens ljus för första gången, igår fredag den 7/12.
54 cm lång och väger 3815 gram. Han är helt perfekt!
Ska försöka skriva förlossnings-berättelse imorgon.
54 cm lång och väger 3815 gram. Han är helt perfekt!
Ska försöka skriva förlossnings-berättelse imorgon.
fredag 7 december 2012
Detta har hänt fram tills nu
Hej alla bloggläsare! Tobias här.
Nu har vi varit på förlossningen i 4 timmar, mest har dem använt CTG för att kontrollera värkar och hjärtljud, Bea har fått ta sig ett bad och sedan kände dem på livmoderhalstappen, då var hon öppen 2cm, och dem vill inte känna för ofta då vattnet har gått. Efter ännu ett bra tag med CTG så beslöt dem sig för att sätta en elektrod på hans lilla hjässa, för det funkade inte så bra med CTG hjärtljuden och sen efter en kort stund beslöt dem sig för att ge Bea en morfinspruta, vilken som just börjat ta sig.
Hon har haft extremt jobbiga och onda värkar, men fått beröm för sin andning men nu hoppas vi på att hon ska kunna slappna av lite grann.
Skriver mer sen, ta hand om er :)
Nu har vi varit på förlossningen i 4 timmar, mest har dem använt CTG för att kontrollera värkar och hjärtljud, Bea har fått ta sig ett bad och sedan kände dem på livmoderhalstappen, då var hon öppen 2cm, och dem vill inte känna för ofta då vattnet har gått. Efter ännu ett bra tag med CTG så beslöt dem sig för att sätta en elektrod på hans lilla hjässa, för det funkade inte så bra med CTG hjärtljuden och sen efter en kort stund beslöt dem sig för att ge Bea en morfinspruta, vilken som just börjat ta sig.
Hon har haft extremt jobbiga och onda värkar, men fått beröm för sin andning men nu hoppas vi på att hon ska kunna slappna av lite grann.
Skriver mer sen, ta hand om er :)
Vattenavgång
Mitt vatten gick precis!! Jag vaknade upp och kände något väldigt skumt, sen blir det blött... Jag får panik och ropar på Tobias som ligger en halvmeter ifrån mig, jag säger "Öhm, jag tror att mitt vatten har gått..." Sen så springer han och hämtar en handduk och jag får springa till toaletten.
Herregud alltså, det bara rinner ur mig!!! Så vi ringde till förlossningen och fick en tid vid klockan åtta nu på morgonen. Vi ska försöka sova en stund nu då jag inte har något värkarbete än. Om det drar igång så blir det att skynda sig in...
Nu hoppas jag att det här blir sista inlägget innan vi har en bebis och att min kropp själv drar ihåg värkarna, inte att de behöver hjälpa till på traven!
Herregud alltså, det bara rinner ur mig!!! Så vi ringde till förlossningen och fick en tid vid klockan åtta nu på morgonen. Vi ska försöka sova en stund nu då jag inte har något värkarbete än. Om det drar igång så blir det att skynda sig in...
Nu hoppas jag att det här blir sista inlägget innan vi har en bebis och att min kropp själv drar ihåg värkarna, inte att de behöver hjälpa till på traven!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)