Mammor är inte tråkiga

Bjuder på två helt fantastiskt fina bilder på ett helt fantastiskt fint barn.

Jag tänker ju väldigt mycket, antagligen mer än vad de flesta gör. Det beror ju till mestadels på att jag har ADHD, det förklarar ju liksom situationen ganska bra. För när man har ADHD så är det som att man har på 10 kanaler samtidigt på tvn och man kan inte hitta fjärrkontrollen, så bilderna och ljuden överröstar något otroligt och det blir svårt att få en syl i vädret. Då kanske ni förstår hur det är? Något jag har lärt mig att uppskatta och rent utav älska är tystnad. Är världen runt omkring mig tyst så kan jag få lite lugn och ro i huvudet. Tankarna blir då iallafall lite tydligare och man får inte huvudvärk av dem. 

Men iallafall, nu kom jag av mig.... Som vanligt...

Det jag tänkte skriva om i det här inlägget är hur trist vissa saker kan vara ibland. Som vänner till exempel, jag har väldigt få vänner. Jag är jätteglad för de jag har, min fina familj, de i mammagruppen, vännerna i Stockholm och mina underbara gymnasievänner. Jo jag har en hel del fina vänner, när jag tänker efter. Bekanta däremot, de skulle jag kunna drunkna i, bekanta finns det gott om. Mänga av dessa bekanta brukade vara vänner till mig, men har av många olika anledningar försvunnit ur mitt liv. 

Det som sårar mest är de som försvunnit ur mitt liv på sista tiden, sen jag blev gravid och fick barn. De flesta verkade glada för min skull eftersom jag och Tobias planerade Neo och blev överlyckliga när vi fick reda på att jag var gravid. Men ju mer gravid jag blev desto längre bort hamnade vännerna. När magen växte så minskade kompiskretsen.

Men efter att Neo kom så är det nästan aldrig någon som hör av sig fastän jag försöker allt jag kan. Man har ju ganska mycket tid över när man är mammaledig, för er som inte visste det. Men nu är jag trött på att kämpa, jag tänker nöja mig med de vännerna jag har, för de finns iallafall där för mig. 

Jag är inte tråkig bara för att jag är mamma. Sådeså!