Neo föddes ju med akut kejsarsnitt, eftersom han hade syrebrist vilket de upptäckte med hjälp av blodprov de tog på hans huvud.
När jag läste på om och planerade min förlossning så var jag livrädd för kejsarsnitt. Jag ville absolut inte genomgå det. Jag har aldrig blivit opererad, aldrig ens skadat mig allvarligt, jag är dessutom livrädd för nålar, skalpeller och andra vassa saker. Blod skrämmer mig extremt mycket, eller inte själva blodet utan att blöda och bli skuren i.
Så när de kom till mig och berättade att jag skulle bli snittad så ville jag bara gömma mig, tårarna sprutade bokstavligt talat ut och jag var livrädd. Jag fick frågan om jag ville vara vaken eller om de skulle söva mig. En normal reaktion med tanke på mina rädslor hade ju varit att jag hade velat bli sövd. Men jag var livrädd för att somna in och tänka "snart får jag träffa min son" och om något gick fel, eftersom han ändå hade syrebrist så skulle jag vakna upp till en hemsk verklighet. Nej jag ville vara vaken, jag ville se min underbara son på en gång.
Men en sak jag aldrig har tänkt på efter kejsarsnittet är vad de faktiskt gjorde bakom skynket. Jag har aldrig ens tänkt på det. Även fast jag kände hur de skar i mig, tryckte och drog i min mage och allt sånt, nej jag har helt stängt av. För jag vill inte tänka på det.
Men då igår när vi kollade på greys anatomy så var det med ett kejsarsnitt och jag blev nästan illamående. Herregud det var ju så de gjorde med mig och där låg jag vaken, medan de skar i mig. Vilken chock det blev.
Det man inte vet och det man inte ser tar man inte skada av.
Det är mycket som man väljer att inte tänka på...
Men hur som haver så är jag riktigt glad att Neo kom ut med kejsarsnitt, han hade inte överlevt en vanlig förlossning. Och jag är glad för hur bra läkarna och barnmorskorna i Karlskoga var. Trots allt så hjälpte ju de vår älskade Neo ut!
Bild på plåstret jag hade på magen och en mörbultad mamma ett dygn efter snittet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar