saknar...

För några veckor sen så var det dags för min familjs två äldsta hundar att somna in. Chili som var tolv år gammal, som skulle blivit tretton i februari och Nikki som var tio år. Jag har faktiskt inte hunnit skriva något om dem än, vilket jag tycker är skamligt så nu tar jag mig tiden för det.

Chili har jag i stort sett växt upp med alltså. Chili var mina föräldrars egna uppfödning och har bott med oss sedan hon lämnade sin mammas mage. Hon var en väldigt speciell hund, kullen hon kommer ifrån bestod av 6 stycken valpar och hon var rätt annorlunda från de andra valparna. Hon ville vara ifred och äta sina ben i lugn och ro. Hon har aldrig varit särskilt sugen på att leka utan hennes stora passion var att få springa fritt i skogen. När hon fick göra det så var hon helt nöjd med läget. Chili var nog den snällaste hund jag träffat, hon gjorde inte en fluga förnär och hon gick hellre iväg istället för att hamna i bråk med de andra. När hon bara var några år gammal så fick hon en sjukdom som kallas för klolossning, vilket innebär att hunden tappar klorna så att enbart pulpan är kvar. En riktigt hemsk sjukdom och veterinärerna sa att hon inte skulle bli mer än 6 år gammal. Men så fort min familj flyttade ut på landet så blev hon näst intill frisk och behövde knappt ens äta medicin längre. Hon blev dubbelt så gammal mot vad veterinärerna sa.
Anledningen till att hon behövde somna in var att hon de senaste åren/året har fått en massa cancer knölar och vi tror att hon började få ont av dessa på slutet, för hon var inte längre samma hund, hon orkade knappt något och hon låg och gnällde dygnet runt nästan. Så hennes liv var inte roligt längre.


Nikki var faktiskt tekniskt sett min hund. När jag gick i fyran på mellanstadiet och var 10 år gammal så sparade jag ihop pengar för jag ville så gärna ha en egen hund. Efter ett tag så hade jag sparat ihop tillräckligt, 4500 kr kostade min drömhund som min mamma hade hittat i en annons. Så vi begav oss till skåne och hämtade upp henne. Men det dröjde inte länge förens hon var mammas hund istället för min. Nikki var världens mys-hund, hon älskade att få sova i sängen och mysa under täcket, hon älskade att ligga i solsken och så fort det fanns en liten bit sol inomhus så var det där hon låg och på soliga dagar var hon ute nästan dygnet runt. Nikki har i några år haft en konstig åkomma som ingen veterinär har kunnat diagnostisera. Hon har varit snorig som bara den och haft svårt att andas på grund av snoret. Vi tog henne till flera veterinärer, de undersökte, röntgade, blåste igenom näsan och allt möjligt, men det var inget som hjälpte och de hittade inte vad som var fel på henne.
Nu på slutet blev det här mycket värre och några gånger under det här året la hon sig bara ner och slutade andas, antagligen för att det var för fullt i gångarna. Men de senaste månaderna var det mycket värre och hon hade riktigt svårt att andas, så det fanns inte så mycket till val.

Jag älskade dessa hundar något otroligt mycket och jag saknar dom så himla mycket, det är aldrig lätt när ett djur måste lämna en, men jag ser hellre att de får leva med lite värdighet och sen somna in när deras liv är fyllda med sjukdom. När man kan hjälpa dem så bör man göra det. De här hundarna hade otroligt bra liv, de fick dagligen springa fritt i skogen och var väldigt älskade av hela familjen. Hoppas att ni har det bra där ni är nu också <3