Korrekt förlossningsberättelse

För någon dag sedan så fick jag äntligen hem förlossningsjournalen, som jag har längtat efter den! Det var riktigt kul att läsa den. Som jag lovade när jag la upp den förra förlossningsberättelsen så skulle jag skriva om och rätta till den så fort jag fick journalen. 

Torsdagen 6 december:

Under hela torsdagen har jag små förvärkar och sammandragningar, men absolut inga regelbundna eller smärtsamma. På morgonen släpper en stor del slempropp, sen släpper fler delar under hela dagen. Spenderar hela dagen genom att gå runt på Marieberg galleria. Är helt slut på kvällen.

Det här skriver jag på bloggen klockan 23:36:
"Tror dock inte att något händer inatt då jag enbart haft oregelbundna värkar nu på kvällen. Så ett litet tag till får jag nog stå ut med magen ;)"

Sen går vi och lägger oss.

Fredagen 7 december:

00:30 - Jag vaknar av en konstig känsla som jag inte kan beskriva. Tänker att jag borde gå upp och kissa, men märker att jag är helt blöt "där nere", känner efter och det är genomblött både i trosorna och på sängen. Jag blir minst sagt chockad, speciellt eftersom man läst att enbart 1 av 10 förlossningar startar med vattenavgång. Efter att chocken lagt sig lite så säger jag till Tobias "öhm.... Jag tror att mitt vatten har gått?" Efter att han har insett vad jag faktiskt sa springer Tobias ut ur sovrummet och hämtar en handduk, jag tar sen handduken och springer till toaletten, på vägen dit så droppar vattnet hela tiden.

Jag ringer till min mamma, eftersom det är någon av mina föräldrar som skulle skjutsa oss, så jag ville förbereda dem. (plus att jag hade lite lätt panik)

00:44 - Tobias ringer in till förlossningen i Karlskoga, han berättar att mitt vatten har gått. De frågar om jag har värkar, men eftersom jag inte har det så ger de oss en tid vid klockan 08:00. De säger också att jag ska försöka vila lite eftersom jag bara hade sovit en timme ungefär. Sen så säger de att jag självklart får ringa igen och komma in om det skulle dra igång. Jag byter trosor, tar på mig en binda och slänger en handduk och ett sånt där kissunderlakan på sängen.

Jag ringer mamma igen och berättar att vi fått en tid vid 08:00, uppdaterar även bloggen. Men precis när jag håller på att somna runt klockan 1 så får jag en värk. Den värken känns helt annorlunda mot de tidigare förvärkarna. Jag vet på en gång att det är riktiga värkar. Men jag väntar ett tag med att ringa. Jag ville vara helt hundra innan vi åkte in, just för att slippa att bli hemskickade. Värkarna blir fler och fler och de är regelbundna redan från första värken. De kommer med 3-4 minuters mellanrum.

Jag går också på toa igen, för det rinner ju hela tiden. Då upptäcker jag att vattnet har fått en annan färg från tidigare, nu är det gul-brunt. Jag tänker inte mer på det utan Tobias får fixa färdigt förlossningsväskan och hjälpa mig att ta på mig kläder. Jag har nu extremt ont och försöker pusta igenom värkarna sen så ligger jag även med värmekudde på nedre delen av ryggen där smärtan är som värst.

01:32 - Vi ringer förlossningen igen och förbereder dem att vi ska komma in efter mycket övervägande. Sen så ringer vi till mina föräldrar igen och vi bestämmer att min pappa ska komma och hämta oss.

Det tar en stund för pappa att komma så vi gör oss helt klara och tar på oss ytterkläderna.

När pappa kommer så springer Tobias ner och lägger en handduk i framsätet där jag ska sitta och tar med förlossningsväskan ner. Sen kommer han upp igen och hämtar mig eftersom jag har lite svårt att gå.

Bilresan in blir jobbig. Det tar 40 minuter till Karlskoga och värkarna blir mer och mer intensiva men är fortfarande hanterbara. Jag sitter och tar tid på värkarna lite halvt med hjälp av bilens klocka. Pensionärshandtaget blir min räddning och jag sitter och mordhåller det hela vägen in. Pustar och stönar genom varje värk.

02:30 - Vi kommer fram till Karlskoga lasarett och parkerar vid akutingången. Pappa följer med och hjälper oss in. Vi får ett hisskort vid ingången och en rullstol som jag med glädje sätter mig i. Pappa kör rullstolen och Tobias bär väskan. Vi åker hiss upp till våning 4 där avdelning Q är. Där träffar vi barnmorskan Kristina och en undersköterska vars namn jag inte minns. Samma två personer som vi träffade sist vi åkte in.

02:40 - Det blir dags för inskrivning. Pappa säger hejdå och lycka till sen så följer Tobias han till hissen. Jag får lämna urinprov (vilket inte är lätt när vattnet rinner hela tiden) och blir vägd. Vågen står på 97 kg (gick upp 24 kilo totalt under graviditeten). Sen så blir en CTG-kurva påkopplad som jag får ligga med, hjärtljuden ligger nu på 150 slag/minuten.

Efter ett tag så får jag en värmekudde (då vi glömde våran hemma), den hjälpte otroligt mycket, flera gånger fick Tobias värma den igen.

03:57 - Jag tycker nu att det börjar bli riktigt smärtsamt och jobbigt, har sovit dåligt de sista dagarna och är helt slut i kroppen. Berättar att jag hade tänkt försöka klara mig med så lite smärtlindring som möjligt men känner nu att det känns ganska så omöjligt. Värmekudden hjälper inte heller lika bra längre. Får beröm för min andning men jag berättar att det är svårt att inte spänna sig. Jag får då alvedon i brustablett eftersom jag har svårt med att svälja tabletter. Sen så tycker Kristina att jag ska prova badet, så hon tappar upp det åt mig.

Tobias hjälper mig in till badet och jag kan berätta att det var otroligt skönt. Det gjorde att topparna av värkarna blev lättare att hantera och jag kan verkligen rekommendera det som smärtlindring. Vi fyllde till och med på badet med nytt vatten för att få värme igen.

04:30 - Kristina kommer in och frågar hur jag mår, jag berättar att det är lättare att slappna av och att det hjälper mycket. Sen så lyssnar vi på hjärtljuden och det låter fint. Sen så tar hon bindan som jag hade innan jag gick i badet och kollar på den. Hon kommer tillbaka och frågar mig om vattnet varit så missfärgat hela tiden, och jag berättar att det kom efter ett tag, från början var det klart. Sen så ligger jag en stund till.

05:00 - Nu går jag upp ur badet och klär på mig mina kläder igen. Sen lägger jag mig i sängen igen och väntar.

05:08 - Nu kommer Kristina och undersköterskan in i rummet. De vill starta en CTG-kurva igen och tycker att jag ska ta på mig en sjukhusrock. (inte världens charmigaste klädsel). Sen startar de en CTG-kurva.

05:10 - Nu känner Kristina hur öppen jag är. Livmodertappen är helt utplånad och jag har öppnat mig 2 cm.  Jag får också på mig ett "armband" med en streckkod på.

05:50 - De kommer in och säger att de vill sätta en skalpelektrod på Neos huvud då det är lite svårt att mäta via den som sitter på magen. Här skriver barnmorskan "något tackycarda fosterljud" vilket innebär att ljuden är utanför den normala kurvan. Vi märker också detta när vi ser att kurvan bildar ett vågmönster. Vi tycker att det är lite konstigt men jag antar att det är för att värkarna är jobbiga för honom.

06:00 - Jag har nu riktigt ont och att andas genom värkarna börjar bli riktigt svårt, varje gång jag får en värk så vänder och vrider jag mig rejält. Kristina tycker att jag nu ska börja fundera på smärtlindring, vi diskuterar då och kommer fram till att jag ska få lite morfin. Men först får jag reda på vilken påverkan det kan ha på förlossningen. Hon rekommenderar det även då jag fått så lite sömn och tycker att det kan vara bra att jag får vila lite. Hon rådgör då med läkaren som godkänner morfin.

06:05 - Nu får jag en spruta med morfin. Efter en stund så börjar det verka och jag kan slappna av lite

Morfinet hjälper faktiskt väldigt mycket. Jag blev lugn och seg av det. Tobias passar även på att sova en stund nu. Vi förväntar oss ju en lång dag.

06:48 - Kristina kommer in igen och frågar hur jag mår och hur morfinet verkar. Jag berättar att det är mycket lättare nu och att jag tillochmed kan slumra lite mellan värkarna. Hon noterar i journalen att värkarna ser bra och fina ut.

07:00 - Skiftbyte och vi får nu träffa barnmorskan Tanja och en ny undersköterska. De är jättetrevliga och Tanja är även den som vi träffade när vi var på besök på förlossningen.

Någon gång runt den här tiden så ringer jag mamma och berättar hur läget är.

07:10 - Jag vilar fortfarande och de noterar här att fosterljuden börjar bli komplicerade.

07:20 - Jag blir bortkopplad från CTG-kurvan en stund för att gå och kissa.

07:40 - Efter att jag legat i sängen en stund så kommer de tillbaka och jag blir påkopplad till CTG-kurvan igen.

08:15 - Nu kommer Tanja in och ska ta ett blodprov på mig, hon sätter också in en kanyl-infart i handen på mig. Nu bestämmer hon att de ska låta infarten sitta kvar ifall det behöver tas fler prov. Det är ett såkallat bas-test, blodgrupperingstest.

09:10 - Nu kommer läkaren Christian (som vi kände igen från den tidigare gången, det var han som gjorde en viktskattning på Neo) och en till läkare som presenterar sig som Per-Mårten. Även Tanja och undersköterskan kommer in i rummet. (När en överläkare kommer in i ens förlossningssal så kan man nästan förstå att något är på tok) Tanja berättar att hon kontaktat läkaren på grund av hur Neos hjärtljuds kurva ser ut. Kurvan ser inte alls bra ut. Sen berättar Christian att det finns risk för kejsarsnitt. Därför så ska de nu ta ett blodprov ifrån Neos huvud.

Hjärtljuden är den övre kurvan och värkarna är den nedre. 

De hissar upp min säng så jag ligger nästan 1,50 meter uppe i luften, men det känns som att jag ligger precis under taket. Sen så ska de undersöka och ta ett blodprov. Jag får veta att jag har öppnat mig till 4 cm sen så tar de provet (gör hemskt ont kan jag berätta!) Provet visar att han kanske kommer få syrebrist. Men det ligger fortfarande under så mycket det får vara, så de ska göra ett nytt prov om 20 minuter. Christian berättar att jag ska fasta och att det troligen blir ett kejsarsnitt.

09:20 - Nu får jag en kateter insatt.

09:45 - Ytterligare ett blodprov tas som visar att nivån går upp och blir mer och mer farlig för lilla Neo.

10:04 - Ett nytt blodprov tas och det ligger nu precis under gräsen. Jag får nu börja andas in syrgas och ligga på sidan då det kan hjälpa Neo att må bättre. Hans hjärtljud ligger nu på 170 slag/minuten.

10:20 - Christian berättar nu att de övervägt situationen och att de vill plocka ut Neo via ett kejsarsnitt för att han börjar få syrebrist. Jag börjar nu gråta för jag får panik, Tobias, Tanja och Christian pratar lugnande med mig och jag förstår ju självklart varför de väljer ett kejsarsnitt. Men jag är ändå riktigt rädd. De förbereder mig på operationen, jag får svälja natriumcitrat som ska göra maginnehållet neutralt och sen så får jag ett dropp insatt i min infart. Sen så frågar de om jag vill vara vaken eller om jag vill bli sövd, men jag väljer att vara vaken eftersom jag vill kunna se Neo.

10:30 - Nu blir det dags för att gå ner till operationssalen, Tobias tar med kameran och de tar med en rullvagnssäng som Neo sen ska ligga i. Det känns väldigt overkligt för jag har ju alltid tänkt mig att jag ska ha en naturlig förlossning och att jag själv ska klämma ut mitt barn, men nu ska han alldeles snart komma ut, utan att jag behöver arbeta i flera dygn.

Jag blir utrullad ur rummet och tagen till hissen. Fortfarande med väldigt starka värkar så jag ligger och försöker vara vid medvetande. Men vägen ner till operationssalen är suddig. Jag gråter hela tiden iallafall.

Tillslut kommer vi fram till operationsavdelningen, nu går Tobias och barnmorskan Tanja iväg för att ta på sig sjukhuskläder. Jag får hälsa på vad som känns som en miljon människor. Inte världens roligaste att försöka hälsa på folk medan man har fullt med värkar. Jag får hoppa över till en operationssäng (hemskt obekväm, men den är väl inte menad att vara bekväm.) Sen så blir jag inrullad i operationssalen och de börjar koppla på en massa maskiner och dropp. Det enda jag kan tänka på i det här läget är att lampan i taket och alla maskiner gör att det ser ut som att jag är med i grey's anatomy.. Sen så ska de sätta bedövning på mig, jag får spinal och epidural i en slang i ryggen, jag får sitta på kanten av operationsbordet och försöka slappna av medan jag spänner ryggen (skitsvårt med värkarna!). Dessutom så har de knäppt upp min sjukhusrock så jag fick sitta i bara trosor framför alla dessa människor, inte kul alls! Det sticker rejält och sen börjar benen nästan domna bort på en gång. Jag får skynda mig upp på sängen igen innan benen försvinner helt.

Tobias, barnmorskan Tanja och undersköterskan kommer tillbaka in i rummet, in kommer också de två doktorerna Per-Mårten och Christian. De säger att allt kommer gå bra och jag får någon slags mask över munnen. Sen sätter sig Tobias vid mitt huvud, nu gråter jag mer än tidigare och jag vill att Tobias flyttar lite på sig, för jag såg honom inte alls. Så han flyttar sig och håller min hand. Hade jag inte haft honom vid min sida så hade jag nog brutit ihop helt och hållet. Han var ett helt otroligt stöd!

10:53 - Nu påbörjar de kejsarsnittet, först kollar de så att jag verkligen inte känner något. Jag svarar att jag bara känner men att det inte gör ont. Sen börjar de att skära, och jag störtbölar och säger till Tobias att de drar i magen. Det var väldigt otäckt. Speciellt att ligga där bakom skynket och veta att de kommer få se mitt barn innan mig.

10:56 - Neo tar sitt första andetag, gnyr till för att sen skrika högljutt, det vackraste jag någonsin hört. Sen så kommer de fram med han till mig och det ögonblicket kommer jag aldrig någonsin glömma. Jag gråter enorma tårar av lycka! Jag smeker han på huvudet medan han gör en jättegullig min. Jag skriker till Tobias att han ska ta kort och sen börjar jag säga "så fin!!" "är det en pojke?? ja det är det!!" "åh han är det bästa som finns". I det ögonblicket glömmer man alla problem i världen och allt blir helt underbart. Min son som jag burit i nio långa månader var äntligen ute och nu ska jag få leva resten av mitt liv som mamma till det vackraste jag någonsin skådat. Läkarna berättar att syrebristen berodde på att han hade navelsträngen lindad fyra varv kring halsen, samt en äkta knut. De säger att det var tur att han kom ut på det här sättet. Jag pussar lite mer på honom, säger att jag älskar honom sen så går Tobias med barnmorskan och undersköterskan in i rummet intill.

De håller dörrarna öppna och jag ser allting som dom gör, jag ligger fortfarande och gråter glädjetårar. Tobias får klippa navelsträngen och Neo blir rengjord. 

Sen får han komma tillbaka till mig igen. Nu får han ligga på mitt bröst hud mot hud. Helt underbart. 

En riktigt stolt mamma!

Efter att han legat hos mig en stund så blir det dags för Tobias, Tanja och undersköterskan att gå iväg med Neo upp till BB-avdelningen. Jag säger hejdå, forfarande gråtande. Sen så börjar de med att sy ihop mig, jag är helt pigg och vaken. Jag pratar en hel del med personalen som är med i rummet, de säger att han var väldigt fin och jag kan inte annat än att hålla med dem, det var ju min underbara son. Jag hade jordens lyckorus och det gjorde mig inget alls att de sydde och höll på, jag bara log. 

11:25 - De är färdiga med att sy ihop mig, så jag får byta säng och bli förd till uppvaket. Där blir jag liggandes till klockan 14, de längsta timmarna i mitt liv. De tyckte att jag skulle sova/vila men jag var ju helt uppe i varv och tjatade säkert tio gånger att jag vill träffa min familj igen, tillslut fick jag det! De kom då och la Neo vid mitt bröst, han sög tag direkt, min lilla perfekta kille!

Det var det, hoppas att ni gillade att läsa. Nu tänker jag inte skriva om den igen ;)