Mystid

Jag kom och tänka på en sak nu på förmiddagen, det längsta jag har varit ifrån Neo var de två timmarna som jag låg på uppvaket efter kejsarsnittet, efter det har jag bara varit utan honom i cirka fem minuter när han satt kvar i bilen en gång med min pappa när jag var inne på affären.

Det fick mig att tänka ännu mer, på de som lämnar sina små skatter till barnvakter och nannies nästan från början. Jag skulle aldrig klara det! Jag saknar Neo när han sitter hos någon annan bara. Frågan är ju hur sånna människor prioriterar, vissa saker förstår jag att man måste göra, men jag förstår inte hur man kan prioritera saker som att träna och liknande över sina små barn. De är faktiskt bara så här små en enda gång, ta vara på den tiden! När man har möjligheten att vara hemma med barnen deras första tid så kan man ju lika gärna få ut så mycket som möjligt av den.

Jag älskar min lilla gullerumpa!